Igår skrek Ester så att hon nästan tappade rösten. Först grät hon i någon timme, sedan sov hon ett par minuter. Efter lite amningsförsök så satte hon igång och skrek. Högre och högre tills hon verkligen gallskrek. Vi sjöng, dansade, pratade, kramade, pussade, gungade, vaggade, rapade, låg på mage, på rygg, låg upprätt. Ingenting hjälpte. Hade hon brutit benet? Eller var det magen nu igen? Är det hennes skena som skaver? Ester fortsatte skrika. Hon skrek och skrek i världens längsta timma. Med händerna hårt knutna som små boxningsvantar blev hon till sist så trött att hon fann sig tillrätta vid sitt favvobröst och slumrade in. Kvar satt jag; chockerad och orolig. Har vår lilla Ester fått kolik mån tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar