Det som har varit har varit. Gjort är gjort. Och nu är jag här. I den stora skara av nyutexaminerade akademiker som filar på ansökningar dagarna i ända. Positivt är att jag är utbildad textskribent och bör därför ha ett bra utgångsläge för ansökningsbreven. Negativt är att samtliga konkurrenter är proffs på samma sak. Plus minus noll, skulle jag tro.
Men trots en gnutta oro över framtiden känns det riktigt härligt. Det känns som att jag står redo på startlinjen och bara väntar på att pistolen ska ljuda så jag kan sätta fart. Springa, jobba, leva. Skaffa barn, familj, hus och hund. Ja, jag ser fram emot den här tiden. Jag väntar, längtar, skriver lite ansökningar knegar på mitt vikariat på en landsortstidning, väntar, hyperventilerar och tar sats för att springa fortare än någon annan. Snabbare än blixten. Problemet är att ingen tycks hålla i den pistol som ska få mina fötter att rotera. Jag står still. Väntar. Väntar och väntar. Och väntar. Det är det som är haken med "den andra eran", det vill säga då man närmar sig åren för karriär och familj. Ingen skjuter startskottet förutom man själv. Det är upp till mig att sätta fart. Att skicka de ansökningar jag har skrivit. Att välja var jag vill bo och med vem. Vill jag ha barn? När? Nu? Nä, då får jag ju sluta gå på krogen. Men å andra sidan...
En sak är dock säker – mitt i all beslutsångest, är det något som förändras. Jag är på väg in i fas två. Vissa kallar det för att växa upp. Andra kallar det för att mogna. Jag kallar det för del 2. Och det känns inte vidare skrämmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar