Mamma Mu.

Mamma sedan snart fyra veckor tillbaka och har precis avslutat min första dag som "ensam" mammaledig, det vill säga att min käresta är tillbaka på jobbet och vardagen har börjat.
Är mammalivet som jag trodde? Inte det minsta. Hade en vision om att jag skulle vara precis som innan, men vad fel man kan ha. Inte skulle mitt gamla jag ranta runt i nerspydda kläder, rinnande bröst och otvättat hår. Sådant banalt är inget jag bryr mig vidare mycket om just nu. Inte heller trodde jag att bajsdiskussioner och bröstmjölksproduktion skulle fånga mitt intresse, men det har visat sig vara såväl mina favoritsysselsättningar som främsta samtalsämnen. Det är åtminstone tösens favoritunderhållning; skita och äta. För att inte nämna kräkandet.
Nog med det och över till miraklet som fått mig att byta livsstil. Det blev ingen Frank som jag så länge trodde, utan en självklar och brunhårig liten Ester. Född den 29 juli. Var på väg att komma den traditionella vägen, men eftersom hon envisades med att ligga och såsa i magen två veckor för länge och dessutom med rumpan först tog doktorn till kniven och såg till att hon fick en rapid entré. Kejsarsnitt är inget jag föredrar eller rekommenderar, men oavsett metod så får man ju samma pärla att glädjas åt. En rätt så hygglig tröst.
Ester är en envis, hungrig (Ringde akuten första dagen hemma efter bb och frågade om barn kunde äta ihjäl sig, vi misstänkte nämligen ett släng av guldfisk i henne då hon åt och spydde om vartannat. Det var dock inte möjligt enligt barnmorskorna.) och i övrigt nöjd krabat. Med ett släng av höftproblem har hon blivit satt i en så kallad von rosenskena som får henne att bakifrån se ut som en amerikansk rugbyspelare och framifrån som en bedårande groda. Tre månader ska skenan sitta på och efter det är vår lilla Forrest Gump en återställd och snart krypfärdig tjej.
Over and out.