Förlossningsskräck.

Wow, vilka hormoner. Eller är det ren och skär förlossningsskräck jag känt av? Efter ett tungt avslag på att föda på privilegierade platser blir det SÖS med den lokalbrist det kan komma och råda. Jävligt förlegat att skicka hem den blivande pappan, men jag får finna mig i det nu. Har efter dagar, nätter och kvällar i panik, oro och sorg använt hjärncellerna och förstått att det inte spelar någon roll var jag föder, så länge jag har bra och kunnigt folk runt omkring mig. När jag snyftat klart häromdagen ringde jag sös och ville ha lite klarhet i hur saker fungerar där. Finns det toaletter och dusch? (Hjärncellerna började jag använda först senare). När jag ställde den sista och egentligen den enda relevanta frågan, om det fanns en enda fördel med att genomgå en sätesförlossning och neka snitt, avbröt jag den relativt politiskt korrekta tonen jag haft dittills och började böla som om jag själv förvandlats till ett hysteriskt kolikbarn. Förstod först då vad som grämt mig under så många dagar, det var ju bara den där berömda rädslan folk pratar om. Barnmorskan i luren på sös tipsade mig om att sluta leta information på nätet (där finns inte ett enda gott ord om mammor som väljer att föda i säte) och bekräftade det jag innerst inne visste – att det alltid är bäst att undvika snitt om det inte behövs. Made by nature. Barn som förlossningsskräck.