Ensamhet

Tysta hus i min leda.

Klockan är midnatt. Precis hemkommen från jobbet ställer jag mig och ser ut över mitt medelklassområde. Identiska radhus som vittnar om familjelycka och konstgräs. Jag tänker American dream. Det är tomt så här dags. Barnfamiljerna som huserar sover sedan länge. Jag går in och stänger dörren i samma ögonblick som regnet åter börjar falla. Sätter mig med en flaska vin och skriver. Skriver vad som helst.

Jag sneglar på sängen. Den är obekväm. Jag längtar dit. Kommer att vakna sent i morgon och känna saknaden av kaffet som tog slut i dag. Jag kommer tänka att jag borde ta mig ut på stan. Köpa kaffe. Gå och fika, kanske äta en sen lunch. Sedan kommer jag sitta här och skriva. Få ont i huvudet av kaffebrist. Fundera på om jag ska cykla eller ta bilen. När jag tänkt klart är klockan kvart i fem och det är då dags för mig att ta bilen till jobbet. Där äter jag middag sent. Två killar som jag inte riktigt känner äter vid bordet bredvid. De pratar om saker jag inte bryr mig om. Om nyheter, om musik, om film, om politiker och om redigering. Jag kollar ner i min tidning och tänker att de inte kan se mig om jag är tyst. Så jag är tyst. Jag syns inte. Vi är enamma i rummet och de sitter en meter ifrån mig. Men det gör inget, för jag syns inte längre.

Sedan börjar allt om på nytt och min vinflaska kommer då stå lika orörd som den gör just nu. Barnfamiljerna kommer vakna; åka till jobbet, till dagis och lämna området lika tyst som nu. När jag vaknar är allt som nu. Det här är mitt liv i ett nötskal. Ensam.