Matkaos.

Ester har börjat äta och som de flesta småbarnsföräldrar hejjar man på för varje utvecklingssteg de tar. Så när hon glatt har gapat efter både potatis, morötter och majs har jag generöst serverat. Så mycket som hon vill ha, med en minst sagt skitig utgång. Majsen var värst. Efter att jag doppat henne i badbaljan och fått henne fri från majsgegg började magen att brumma och hon hade bokstavligt talat skit ändå upp till nacken. Snabbt ner med en förvånad och inte lika lycklig tös i badbaljan igen. Ingen mer majs åt den damen.

Livslust.

Det går i vågor det här med att vara kreativ. Har inte hunnit med att skriva på ett tag, varit upptagen av att vara mamma och låta dagarna gå. Men på senaste tiden har jag insett att jag måste tvinga mig själv till att upprätthålla intressen. Räknade ut att jag spenderar minst 4 timmar om dagen framför dumburken. Det vill säga 120 timmar i månaden. En halv arbetsdag. Oftast är det dessutom bara skit jag ser, såvida inte Smallville och Nightrider klassas som finkultur. Däröfr har jag nu varit och inhandlat en fet målarduk och ett gäng penslar. Här ska börja målas! Var ett par år sedan jag var bra på den saken, men jag inleder lite fegt med en svartvit bulldog. Dessutom ska jag skriva. Här alltså. Fick en liten fickkamera av sambon i tidig julklapp, och den älskar jag. Så skönt att slippa den avancerade systemkameran och istället roa mig med ögonblicksbilder av sämre kvalitet.

Och Ester? Hon har vuxit. På en vecka har hon varit med om sina första morötter och fallolycka eftersom hon tydligen lärt sig att rulla. Dessutom nalkas dop om en vecka. Livet leker!

Barnvisekompositör.

Är det någon som tröttnat på bä bä vita lamm? Jag måste ha gjort det för utan att riktigt veta hur har jag hittat på en egen, pedagogisk barnvisa där verserna växer i takt med barnet. Så här går texten:

Allting jag hittar stoppar jag i mun,
fingrar, trasor och suddigum.
För att i munnen det kliar så,
när jag mina första tänder ska få.

Sitta, det är ju inget för mig,
hoppa, dansa vill jag med dig.
På mina fötter måste jag stå,
när jag ska lära mig att gå.

Pampers, libero, blöjor går åt,
mamma, pappa, du som byter förlåt.
Men bajsa det gör man så liten jag är,
byten det sköter ni som håller mig kär.

Busa och leka, det är skoj.
Ropa tittut o hej o hoj.
Fantasin flödar för oss små,
jag hoppas jag många kompisar få.

Sover det gör jag ganska mycket,
mjölk och välling faller mig i tycke.
Sagor och sång gör mig trött,
lyssnar jag på dem så somnar jag sött.

Mamma och pappa känner jag bäst,
med dem så är jag allra mest.
Trygg hos mor som mig länge bar,
och mysigt har jag hos min far.

Mormor och morfar gillar jag,
där vill jag leka varje dag.
Hos farmor har jag också kul,
med farfar vill jag fira jul.

Så snart jag lärt mig att spela gura ska jag lägga ut melodin också. =)

Lättköpta småbarnsföräldrar.

I veckan köpte jag och sambon en febertermometer för 600 spänn, plus närmare 100-lappen för tillbehör. Skröt om mitt monsterinköp för mina föräldrar som ifrågasatte det hela. "Varför köper du något läkarna gick ut och ratade i pressen för två dagar sedan?" Måste börja hänga med i nyheterna. Det står oss dyrt annars.

Feber mäts bäst där bak

Liten rättelse.

Med risk för att ha låtit allt för bitter i föregående inlägg kan jag nu berätta att sambon efter en lång dag på jobbet har handlat, lagat mat, suttit med tjejen, bytt blöjor och dragit ett par strån till stacken. Själv har jag surfat runt på nätet och pratat i telefon. Jag är långt ifrån ensam om att hålla ihop den här familjen, och han är långt ifrån ensam om att fördriva tiden med menlöst trams som tv-spel och datorer. Tack!

Missunnsam.

I går gick jag med på att min sambo skulle unna sig ett tv-spel. Själv skulle jag få köpa en snygg lampa till vardagsrummet i utbyte, plus att jag också skulle kunna spela spelet. I dag insåg jag mitt generösa misstag då sambon satt klistrad med kontrollen i handen halva lördagen, hela natten och självfallet ytterligare några timmar nu på söndagen. Själv har jag traskat runt med Ester, lagat mat och dammsugit. Och min nya lampa? Nja, tre små glödlampor för 25 kronor styck fick jag glädja mig åt.

Effektiv.

Igår, klockan halv tre, hade jag lyckats med följande:
• Ätit frukost
• Diskat
• Målat en vägg
• Målat samma vägg än en gång
• Slipat och målat lite tavelramar
• Lagat och ätit lunch
• Tvättat i tvättstugan
• Lekt med Ester
• Tvättat och skött om Ester
• Spelat fem omgångar yatzy med mig själv

Är jag inte sjukt duktig på att vara mammaledig?

Flaskpost

Det här har visst blivit en mammablogg. Hade jag varit pappa så önskar jag att min blogg hade sett ut som Alex Schulmans, i alla fall de inlägg då han skriver i dialogform med sin dotter Charlie. Eller där han berättar vad Charlie tänker. Men jag är inte Alex Schulman och jag är inte pappa. Som mamma uppdaterar jag bloggen lika ofta som jag gjorde som företagssam singel, det vill säga sällan. Dessutom vill jag inte härmas, så jag får köra mitt eget race.

Ester och jag har hittat rutin nu. Så pass mycket att vi ska låta pappa börja mata med flaska då och då. Förhoppningen är att jag ska kunna gå iväg ett par timmar utan att vara disträ och fundera över om pappa kommer att vara vid liv när jag kommer tillbaka. Ester är stark, hon klarar sig. Det är faktiskt hennes stackars pappa jag är orolig för. Så stor och hjälplös. Men med flaska i beredskap kan även han bli stor och trygg, en klippa som Ester kan förlita sig på. Så länge det är rätt flaska vill säga. Förra helgen tog jag en svamptur och lämnade Ester hos sin pappa som hade en mjölkflaska redo. Mums, tänkte nog Ester. Men när mjölken forsade in i munnen, utan minsta ansträngning, såg hon på sin far och brast ut i skratt. Pappa kunde inget annat än att göra detsamma. Så där skrattade de två ihop, och mjölken rann ner för hennes kind och försvann.

Viljestark!

Vår dotter har inte kolik. Hon har däremot en otroligt stark personlighet. När hon skrattar så är det högt och intensivt. När hon gråter är det på samma sätt, med en underläpp som putar ända ner till hakan. Och när Ester skriker, ja då skriker hon tills vi överväger öronproppar.

Hon är dessutom lite brådmogen, vår Ester. Hon äter så att tillväxtkurvan inte längre är en kurva utan rak som kaknästornet. Och hon har börjat prata. Hon kan säga nä, yeah, eäh, ii och wiii. Ibland låter hon som en gammal låneapparat på biblioteket, så som de lät innan it-eran.

Men idag, inte ens sju veckor gammal, gjorde hon sitt största genombrott. Hon lärde sig ordet motorik. M O T O R I K. Jag hörde henne uttala det felfritt, men framförallt har jag bildbevis på att hon förstår innebörden. Det hela började med att Ester fick sitt babygym i går. Då nöjde hon sig med att ropa lite på sin egen spegelbild. I dag var det således dags för hårdträningen. Efter att Mamma Pedagog visade att en leksak lät när man skakade på den, tog Ester sitt förnuft till fånga. Hon befallde vänsterhanden att visa vad den gick för. Och vänsterhanden svarade med att slå och dra i leksaken tills mamma hade fått de foton hon ville ha. En kvarts hårdträning.

I morgon ska vi träna Esters höger. Därefter blir det garanterat potträning. Hon har viljan i sig.

Skrikfabrik.

Igår skrek Ester så att hon nästan tappade rösten. Först grät hon i någon timme, sedan sov hon ett par minuter. Efter lite amningsförsök så satte hon igång och skrek. Högre och högre tills hon verkligen gallskrek. Vi sjöng, dansade, pratade, kramade, pussade, gungade, vaggade, rapade, låg på mage, på rygg, låg upprätt. Ingenting hjälpte. Hade hon brutit benet? Eller var det magen nu igen? Är det hennes skena som skaver? Ester fortsatte skrika. Hon skrek och skrek i världens längsta timma.
Med händerna hårt knutna som små boxningsvantar blev hon till sist så trött att hon fann sig tillrätta vid sitt favvobröst och slumrade in. Kvar satt jag; chockerad och orolig. Har vår lilla Ester fått kolik mån tro?

Maxi Yatzy!

Är nu inne på min andra självständiga mammavecka. Hade planer på att promenera varje dag, men det sket sig snabbt. Tog en lunch ute på torget med syrran, för att sedan ta mig de ynka femtio metrarna hem igen. Väl hemma har jag för visso diskat, men till större delen av dagen har jag ätit smågodis och spelat Yatzy (!). Och ja, eftersom tjejen endast är en månad ung har jag sorgligt nog spelat ensam. Tog poängrekord och slog Yatzy på 2 slag. Fuskade nästan inget alls.

I morgon lovar jag att vara en bra mamma. Kanske dricka latte och gå på barnvagnsmarsch.

Mobilångest.

I förrgår tecknade jag ett abonnemang på 24 månader. Har haft en mobillös tillvaro någon vecka då min tidigare telefon blev till intet under en bil. Skulle ha en iPhone men kom ut med en Sony Ericsson C903. Inte alls en mobil jag gillade, vilket jag såg redan i butik. Men eftersom jag snabbt behövde en telefon och blev stressad av en omotiverad tre-försäljare kom jag alltså över helt fel lur. Inte nog med att jag kände att köpet var dåligt redan när jag stod i kassan – jag var inte sen med att bryta plomberingen och öppna kartongen. Väl hemma hade mitt missnöje förvandlats till rent hat, så jag bestämde mig för att ångra köpet följande dag. Gick med bestämda steg till butiken där jag självklart fick avslag på min begäran. Och nu sitter jag här, klarvaken från klockan fem och har en sådan ångest över telefonen att jag allvarligt funderar på att lägga telefonen på gatan och låta någon köra över och tillintetgöra även denna lur. Kruxet är att jag fortfarande får betala dyrt för skiten i två år.

Gjorde exakt samma misstag för en månad sedan då jag och min sambo köpte en bil, en turkosa sak som garanterat kommer att göra oss besvikna. Vi hade båda på känn att det var något lurt med bilen och bilfirman vars ägare såg ut att tillhöra någon öststatsmaffia, men självklart köpte vi bilen i alla fall. Och en vecka senare började självklart motorn haverera. Inte en enda garanti.

Materiella ting är ingenting. Men visst fan svider det i själen ibland.

Mamma Mu.

Mamma sedan snart fyra veckor tillbaka och har precis avslutat min första dag som "ensam" mammaledig, det vill säga att min käresta är tillbaka på jobbet och vardagen har börjat.
Är mammalivet som jag trodde? Inte det minsta. Hade en vision om att jag skulle vara precis som innan, men vad fel man kan ha. Inte skulle mitt gamla jag ranta runt i nerspydda kläder, rinnande bröst och otvättat hår. Sådant banalt är inget jag bryr mig vidare mycket om just nu. Inte heller trodde jag att bajsdiskussioner och bröstmjölksproduktion skulle fånga mitt intresse, men det har visat sig vara såväl mina favoritsysselsättningar som främsta samtalsämnen. Det är åtminstone tösens favoritunderhållning; skita och äta. För att inte nämna kräkandet.
Nog med det och över till miraklet som fått mig att byta livsstil. Det blev ingen Frank som jag så länge trodde, utan en självklar och brunhårig liten Ester. Född den 29 juli. Var på väg att komma den traditionella vägen, men eftersom hon envisades med att ligga och såsa i magen två veckor för länge och dessutom med rumpan först tog doktorn till kniven och såg till att hon fick en rapid entré. Kejsarsnitt är inget jag föredrar eller rekommenderar, men oavsett metod så får man ju samma pärla att glädjas åt. En rätt så hygglig tröst.
Ester är en envis, hungrig (Ringde akuten första dagen hemma efter bb och frågade om barn kunde äta ihjäl sig, vi misstänkte nämligen ett släng av guldfisk i henne då hon åt och spydde om vartannat. Det var dock inte möjligt enligt barnmorskorna.) och i övrigt nöjd krabat. Med ett släng av höftproblem har hon blivit satt i en så kallad von rosenskena som får henne att bakifrån se ut som en amerikansk rugbyspelare och framifrån som en bedårande groda. Tre månader ska skenan sitta på och efter det är vår lilla Forrest Gump en återställd och snart krypfärdig tjej.
Over and out.

Vilse i magen.

Förra söndagen, alltså för närmare 2 veckor sedan, började magen dra ihop sig och jag tänkte "nu är det dags, i natt kommer bebben". Packade klart den magiska väskan med bb-prylar, laddade ipoden och försökte slappna av. Skickade sms till föräldrarna, 'det är dags nu', skrev jag. Efter att ha varit vaken in på småtimmarna lyckades jag somna för måndagsmorgonen kom till sist. Alt jag känt föregående kväll var som bortblåst och jag var tillbaka på ruta ett, den förväntade bebisankomsten byttes ut mot en pinsam insikt om att jag hade haft fel. Jag skämdes.

Tolv dagar senare har jag förvisso slutat skämmas, men likväl somnat med någon känsla av att vara på g, men vaknat tomhänt. Det börjar bli frustrerande. Nu är jag inne på min 10:e månad som gravid. Är en liten elefant. Försökt att peppa mig själv till max; gått ut, dansat, promenerat, vilat, badat, sovit och tänkt. Men när varje morgon är lik den förra, fylld av besvikelse och hopplöshet börjar jag nu äntligen att klaga. För visst fan kan man få vara besviken när man gång på gång inser att barnet inte hittar ut. Jag må låta pessimistisk, men jag är fast övertygad om att jag kommer vara gravid resten av livet. Kommer ha en 35-åring i magen. Bebben kommer inte nu. If ever.

"Skoja bara".

Jag måste vara ond. Ringde nyss min sambo på jobbet och skulle egentligen fråga efter ett telefonnummer då jag fick ett spontant infall att göra mig lustig. I stället för att säga vad jag ville sade jag "det är dags nu". Med en vecka kvar till beräknat förlossningsdatum var skämtet inte uppskattat. Medan sambon kippade efter luft, insåg jag att det inte alls var ett vidare roligt skoj och försökte lösa det hela genom att skratta bort skammen och byta samtalsämne. Dagens lärdom: Sällan roligt med skämt som lika väl kan vara sanna.

Förlossningsskräck.

Wow, vilka hormoner. Eller är det ren och skär förlossningsskräck jag känt av? Efter ett tungt avslag på att föda på privilegierade platser blir det SÖS med den lokalbrist det kan komma och råda. Jävligt förlegat att skicka hem den blivande pappan, men jag får finna mig i det nu. Har efter dagar, nätter och kvällar i panik, oro och sorg använt hjärncellerna och förstått att det inte spelar någon roll var jag föder, så länge jag har bra och kunnigt folk runt omkring mig. När jag snyftat klart häromdagen ringde jag sös och ville ha lite klarhet i hur saker fungerar där. Finns det toaletter och dusch? (Hjärncellerna började jag använda först senare). När jag ställde den sista och egentligen den enda relevanta frågan, om det fanns en enda fördel med att genomgå en sätesförlossning och neka snitt, avbröt jag den relativt politiskt korrekta tonen jag haft dittills och började böla som om jag själv förvandlats till ett hysteriskt kolikbarn. Förstod först då vad som grämt mig under så många dagar, det var ju bara den där berömda rädslan folk pratar om. Barnmorskan i luren på sös tipsade mig om att sluta leta information på nätet (där finns inte ett enda gott ord om mammor som väljer att föda i säte) och bekräftade det jag innerst inne visste – att det alltid är bäst att undvika snitt om det inte behövs. Made by nature. Barn som förlossningsskräck.

På G nu.

Veckor av oro tycks snart vara över. Efter att fått reda på att min bulle ligger åt "fel" håll, med huvudet upp och stjärten ned, har jag efter avancerade vändningsförsök tvingats inse att den/det kommer att ligga kvar så. Fasat över att bli påtvingad ett snitt, vilket jag vet många drömmer om men som känns helt fel för mig, men har nu fått veta att jag visst får föda. Och har jag tur får jag till och med checka in på det privilegierade, komplikationsfria BB:t vi hade plats till från början (så solidariskt att alla kan söka, men platserna är likväl begränsade). Hamnar jag på SÖS en dag med platsbrist vet jag inte vad jag tar mig till då de skickar hem sambon för att sova ensam. Sparka bakut är en stor underdrift. En graviditet är något man som par går i genom tillsammans, likaväl själva förlossningen och resterande föräldraskap och jag tycker synd om mannen som inte ens kan vara säker på att få vara med sin nya familjemedlem den första natten.

Nu håller jag tummarna för att jag hamnar i trygga händer och gör det moder jord kräver. Kommer göra sjuihelsike ont, men det lär vara värt smärtan. Köpte ett par byxor i går som en påminnelse om att ett litet mirakel är på g när som helst. Så töntigt gulligt.

Regnig festival.

Where the action is-festival i helgen med rockrävar, popsnören och ett två dagars ihärdigt regnande. Eftersom inga sittplatser erhölls frågade jag snällt vakterna om man kunde få ta med sig en liten klaffpall kommande dag. Blev ett blankt nej, säkerhetsrisk tydligen. Men väktarna tyckte jag skulle blinka lite extra med personalen på handikappsläktaren så att min sambo kunde lämna av mig där, ungefär som på barninlämningen till IKEA:s bollhav. Tackade nej till det generösa erbjudandet och såg i stället till att få en välbehövd benmassage följande dag. Att vara gravid är inget handikapp, men det vore trevligt med en lite mer tillmötesgående omgivning. En sittplats på tuben, undvikandet av hårda armbågar i min maghöjd och en och annan spontan massage från min käresta.

Långledigt.

I veckan tog jag farväl till jobbet och välkomnade i stället en månads semester för att därefter göra karriär som mamma. Hade varit lite mer upplyftande om den här månaden, som praktiskt taget blir min sista som en helt oberoende och självständig individ, bjöd på lite mer sommar än 5 grader och regn.

Har precis gått in i vecka 36, och har 4 veckor kvar av storhetsvansinne. Allt har varit felfritt under mina månader som gravid; inga svullna leder, inga kräkningar, ingen överdriven viktökning. Har helt enkelt varit frisk som en nötkärna och förväntar mig en lika simpel förlossning. Tills nu. För den lilla krabaten i min mage vägrar att vända sig med huvudet neråt och misslyckas man med vändningsförsök så återstår kejsarsnitt eller sätesförlossning med rumpan före. Har ingen lust att genomgå vare sig det första eller andra alternativet.

Nu sätter jag hoppet till en norsk metod - hinkvis med vatten för att med sprängfylld blåsa ligga med rumpan uppåt och huvudet neråt och hoppas på att barnet gör en frivolt. Hoppet ger jag aldrig upp.

Gälfunktionen.

Jag har läst ett antal naturvetenskapliga kurser på högskolan, så pass många att jag kan titulera mig som vetenskapsjournalist (fast för att göra det krävs förvisso att jag faktiskt skriver något). Så den dagen jag passade på att diskutera babysim med ett par av min sambos arbetskamrater förfärades karln över mina förvärvade kunskaper.

Jag: Men är det inte så att man kan låta barnet vara i vattnet så att gälfunktionen inte försvinner.
Min sambo: Dykreflexen, menar du.
Artigt sällskap: Jo, barn kan ju klara sig bra i vatten om man går på babysim tidigt.
Jag: Jo, och gälfunktionen gör så att de kan leva under vatten. Men hur länge kan de klara sig så?
Min sambo: Dykreflex (plus föraktfulla blickar).
Artigt sällskap: Det vet vi inte riktigt...
Min sambo: Dykreflex Elin. Det innebär att de kan hålla andan ett tag, men du tror väl för fan inte att ungarna har gälar när de föds.
Jag: Nej, alltså, inte gälar direkt, men samma funktion så man kan kalla det för gälfunktion. Om man föder i vattnet kan de ju klara sig och andas under ytan.
Min sambo: Hahaha. Hur andas de då?
Jag: Hmmm...

Sade jag att jag främst är utbildad miljöjournalist?

Fosterföräldrarna är inte värre än de biologiska.

Stackars fosterbarn och förjävliga fosterfamiljer. Ja, iallafall om man helt sväljer det som TV och media gärna vinklar fram. Sitter och lyssnar på Malous "efter 10" där ett före detta fosterbarn berättar om sina tragiska minnen och hemska fosterfamiljer, samtidigt som hon hyllar sin biologiska mamma. Och visst är tragiskt och sorgligt att vara fosterbarn, att tvingas växa upp i någon annans familj och vara mer eller mindre övergiven. Men vem har egentligen övergett barnen från första början?

Man hör om övergrepp och särbehandling, vilket självklart är helt oacceptabelt. Men enligt min åsikt är det i första hand de biologiska föräldrarna (jag syftar på barn som övergivits till förmån för sprit eller droger) som är skyldiga, i andra hand socialtjänsten som ska sköta placeringen och säkerheten av barnen och först i tredje hand är det fosterfamiljens fel.

Men kanske är det lättare att prata om hur illa fosterförädrar beter sig istället för att gå till botten med det verkliga problem – de idioter som skaffar barn fast de inte planerar att ta hand om dem.

Hej mr nej-sägare.

Nej, du får inte jobbet.
Nej, du får inte veta varför.
Nej, du får inte a-kassa.
Nej, du får inte CSN.
Nej, du får inte lönebaserad föräldrapenning.

Nej, nej, det är klart.

Mother to be.

Jag ska bli mamma. Eller morsa, eller vilket smeknamn som nu kommer gälla när den lilla krabaten hamnar i tonåren. Hur som helst ska det inte längre vara bara jag. Utan jag, sambo och barn. Mamma, pappa, barn. Ska bli grymt. Och skitläskigt. Men nu är det bara att sadla om till husfru.

Not. Jag ska jobba. Så jag sökte jobb. Av 400 sökande tog jag mig till intervju i veckan. Drömtjänsten som är skräddarsydd för mig. Gudarna dansade med mig efter den första intervjun, den gick ju bra. Dag två var det bara jag kvar. Och jag skulle få träffa vd:n på andra intervjun. Tog ut vinsten i förskott och gick på intervjun oförberedd på att jag strax skulle förvandlas till en marshmallow nedkastad i skärselden. Söndergrillad. Smält. Uppäten.

Men på något sätt lyckades den smälta marshmallowsen ändå stå för vad hon anser vara värt mest – upprikitgthet. Så jag lade korten på bordet och sade att jag var gravid (dock att min sambo ska ta den längsta ledigheten och att jag kommer kunna jobba deltid hemifrån även den korta tid när jag är mammaledig). Är i femte månaden och magen har precis börjat synas. Jag kanske hade kunnat dölja det en vecka eller två, men sedan hade jag ändå varit tvungen att berätta.

Och så nu. När de plötsligt ringde in en bunt nya sökanden får jag fundera på hur mycket min uppriktighet egentligen är värd. Var det min biologiska defekt, det vill säga att vara barnafödande kvinna, som fick dem att tänka om? Eller var det helt enkelt så att jag gjorde dåligt ifrån mig på intervjun? Jag räknar med att jobbet går till någon annan, det känns lättare så. Men jag kommer aldrig att kunna räkna med något uppriktigt svar ifall de valde bort mig på grund av att jag är gravid. För det är olagligt. Men att ljuga, det kommer vem som helst undan med. Iallafall om man är ett företag eller en man.

Mest av allt är jag nog arg på mig själv. För att jag värderar ärlighet och uppriktighet. För att jag tror gott om folk. Och för att jag inte höll tyst.

The beauty of writing.

Ibland undrar jag vad jag gjorde förr i tiden, innan dessa självutlämnande bloggar hade kommit till. Vad gjorde jag när jag blev så uttråkad att jag bara kände för att skriva. Så minns jag. Dagböcker.

Fast jag hade egentligen förträngt dem tills en dag rätt nyligen då mina föräldrar sålde mitt barndomsslott och lämnande över en flyttkartong full med minnen. Från den allra första rosa som jag fick strax innan jag åkte till Amerika. Jag var sex, blond och naiv. Till den allra sista i grönt som jag bar med mig hela vägen genom gymnasiet. Men den jag läste från pärm till präm, samma dag då flyttlådan kom, var den tjocka boken i svart och vitt. Jag var 15, blond och naiv. Tills jag blev 16, blond och besviken.

Så därför skriver jag nu igen. För att jag äntligen minns varför jag gjorde det förr. Och även om jag aldrig nånsin kommer drabbas av samma svarta ångest som fyllde dagboken från högstadiet, så finns behovet av dåtiden någonstans alltid kvar. När framtiden känns avlägsen och nuet meningslöst behöver man bara bläddra tillbaka några sidor för att inse att man har vuxit och vunnit. Så därför ska jag äntligen börja skriva igen.

PS! Gamla dagböcker kommer innehålla störande moment. Som när man får det bevisat att man använt slang och uttryck man aldrig skulle ta i sin mun. Abu. Fett. Etcetera.