Barnbesatt

Så var man visst en sådan. Ni vet, en typisk nutida förälder som mer eller mindre identifierar sig med sin unge. Man pratar bajskonsistens vid middagar, fotar och lägger upp bilder på facebook, bloggar, shoppar kläder endast i miniformat, står och länsar barnmatshyllan på konsum, googlar på allt från förstoppning och feber till vagnar och gåstolar. Och sedan pratar man. Om amning, om välling, om gröt, om kladd, om sömn, om skrik, om gråt, om skratt, om tänder, om hår, om skorv, om första tiden, om krypning, om puréer, om leksaker. Om en hel del, med andra ord. I början tyckte jag att man blir lite (läs extremt) självupptagen av att bli mamma, men nu är jag nog helt enkelt "barnupptagen". Har en känsla av att det är ett bestående tillstånd i cirka 18 år, så för att överleva bör jag illa kvickt åtminstone lägga ner avföringsdiskussionerna. Så intressant kan det ändå inte vara.

Skrämmande tillväxt

December blev till januari, och januari är på väg att ta slut. Mitt mål, att uppdatera bloggen mer än sällan, gick rakt i stupet. Men jag får väl sätta upp nya mål inför nya året.

Vad har hänt sedan 3:e december? Jo, massor. Ester döptes. Fint. Därefter var det jul. Åkte till landet med min sida av familjen vilket var oerhört skönt. Och så hände det som hände. Ester blev stor. Hon lärde sig, redan innan hon fyllde fem månader, att sitta utan stöd, stå med lite hjälp och traska runt på sina små fossingar. Därutöver var hon överlycklig när vi ropade tittut i samband med att hon drog en filt upp och ner över ansiktet. Men lika snabbt som hon lär sig tröttnar hon, så pass att jag tror hon lider av åkomman progeri som gör att kroppen åldras i förtid, fast i det här fallet även sinnet. Det går ju så in i helvete fort! Nu står hon bredvid mig och svajar på alla fyra i en fånigt söt kanindräkt. I tid med nästa inlägg är det med all säkerhet en kanin som själv skuttar omkring på sina små trampdynor. Storslaget för en drygt 5-månaders.