Flaskpost

Det här har visst blivit en mammablogg. Hade jag varit pappa så önskar jag att min blogg hade sett ut som Alex Schulmans, i alla fall de inlägg då han skriver i dialogform med sin dotter Charlie. Eller där han berättar vad Charlie tänker. Men jag är inte Alex Schulman och jag är inte pappa. Som mamma uppdaterar jag bloggen lika ofta som jag gjorde som företagssam singel, det vill säga sällan. Dessutom vill jag inte härmas, så jag får köra mitt eget race.

Ester och jag har hittat rutin nu. Så pass mycket att vi ska låta pappa börja mata med flaska då och då. Förhoppningen är att jag ska kunna gå iväg ett par timmar utan att vara disträ och fundera över om pappa kommer att vara vid liv när jag kommer tillbaka. Ester är stark, hon klarar sig. Det är faktiskt hennes stackars pappa jag är orolig för. Så stor och hjälplös. Men med flaska i beredskap kan även han bli stor och trygg, en klippa som Ester kan förlita sig på. Så länge det är rätt flaska vill säga. Förra helgen tog jag en svamptur och lämnade Ester hos sin pappa som hade en mjölkflaska redo. Mums, tänkte nog Ester. Men när mjölken forsade in i munnen, utan minsta ansträngning, såg hon på sin far och brast ut i skratt. Pappa kunde inget annat än att göra detsamma. Så där skrattade de två ihop, och mjölken rann ner för hennes kind och försvann.