Ibland undrar jag vad jag gjorde förr i tiden, innan dessa självutlämnande bloggar hade kommit till. Vad gjorde jag när jag blev så uttråkad att jag bara kände för att skriva. Så minns jag. Dagböcker.
Fast jag hade egentligen förträngt dem tills en dag rätt nyligen då mina föräldrar sålde mitt barndomsslott och lämnande över en flyttkartong full med minnen. Från den allra första rosa som jag fick strax innan jag åkte till Amerika. Jag var sex, blond och naiv. Till den allra sista i grönt som jag bar med mig hela vägen genom gymnasiet. Men den jag läste från pärm till präm, samma dag då flyttlådan kom, var den tjocka boken i svart och vitt. Jag var 15, blond och naiv. Tills jag blev 16, blond och besviken.
Så därför skriver jag nu igen. För att jag äntligen minns varför jag gjorde det förr. Och även om jag aldrig nånsin kommer drabbas av samma svarta ångest som fyllde dagboken från högstadiet, så finns behovet av dåtiden någonstans alltid kvar. När framtiden känns avlägsen och nuet meningslöst behöver man bara bläddra tillbaka några sidor för att inse att man har vuxit och vunnit. Så därför ska jag äntligen börja skriva igen.
PS! Gamla dagböcker kommer innehålla störande moment. Som när man får det bevisat att man använt slang och uttryck man aldrig skulle ta i sin mun. Abu. Fett. Etcetera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar