För höga förväntningar

Hellre en kille utan hår, än en kärlek som hänger på ett hårstrå.

Förra helgen: Jag jobbar helg, chefen vägrar släppa hem mig tidigare så jag sitter och känner hur klockan tickar. Förväntningarna är höga – jag ska åka hem till Stockholm i kväll. Plöstligt piper mobilen till. Ett mms. Pojkvännen är på skäggfest, det står något men allt jag ser är bilden av en allvarlig Krusty the clown. I pojkvänsformat. Jag känner hur blodet fryser till is och inom mig skriker någon för sitt liv – neeeeeej! Jag gillar hår, har alltid gjort och kommer aldrig gilla kala typer. En känsla av vemod stiger inom mig och jag ringer upp för att surt fråga om det verkligen var nödvändigt att raka av sig håret på fyllan. "Blir du sur för att jag har rakat mig"? frågar Krusty the clown allvarligt.

Jag tänker efter. Inser att jag inte har någon rätt att bestämma över vare sig hans kläder, hud eller hår. Väl hemma klagar jag. Vi pratar. Kramas. Jag blundar. Krusty the clown somnar. Jag ligger sömnlös och gråter tyst. På morgonen är gårdagen allt värre, jag gråter högt nu och halva dagen passerar. Vi kollar på "This is England". Efter att pojkännen rakat av sig clowntofsarna på sidorna är han lik miniskinsen, det känns trösterikt på något sätt. Dagen blir bättre, jag gråter mindre. Pojkvännen åker och köper en svart skjorta till sig. För att göra mig glad. Jag slutar gråta. Vi går ut. Vi berättar historier. Folk skrattar. Jag tittar på min skinhead och ler. Jag minns vem jag är kär i. Det hade visst inget med hår att göra. Jag hade bara för höga förväntningar på det.