Förlossningsskräck.

Wow, vilka hormoner. Eller är det ren och skär förlossningsskräck jag känt av? Efter ett tungt avslag på att föda på privilegierade platser blir det SÖS med den lokalbrist det kan komma och råda. Jävligt förlegat att skicka hem den blivande pappan, men jag får finna mig i det nu. Har efter dagar, nätter och kvällar i panik, oro och sorg använt hjärncellerna och förstått att det inte spelar någon roll var jag föder, så länge jag har bra och kunnigt folk runt omkring mig. När jag snyftat klart häromdagen ringde jag sös och ville ha lite klarhet i hur saker fungerar där. Finns det toaletter och dusch? (Hjärncellerna började jag använda först senare). När jag ställde den sista och egentligen den enda relevanta frågan, om det fanns en enda fördel med att genomgå en sätesförlossning och neka snitt, avbröt jag den relativt politiskt korrekta tonen jag haft dittills och började böla som om jag själv förvandlats till ett hysteriskt kolikbarn. Förstod först då vad som grämt mig under så många dagar, det var ju bara den där berömda rädslan folk pratar om. Barnmorskan i luren på sös tipsade mig om att sluta leta information på nätet (där finns inte ett enda gott ord om mammor som väljer att föda i säte) och bekräftade det jag innerst inne visste – att det alltid är bäst att undvika snitt om det inte behövs. Made by nature. Barn som förlossningsskräck.

På G nu.

Veckor av oro tycks snart vara över. Efter att fått reda på att min bulle ligger åt "fel" håll, med huvudet upp och stjärten ned, har jag efter avancerade vändningsförsök tvingats inse att den/det kommer att ligga kvar så. Fasat över att bli påtvingad ett snitt, vilket jag vet många drömmer om men som känns helt fel för mig, men har nu fått veta att jag visst får föda. Och har jag tur får jag till och med checka in på det privilegierade, komplikationsfria BB:t vi hade plats till från början (så solidariskt att alla kan söka, men platserna är likväl begränsade). Hamnar jag på SÖS en dag med platsbrist vet jag inte vad jag tar mig till då de skickar hem sambon för att sova ensam. Sparka bakut är en stor underdrift. En graviditet är något man som par går i genom tillsammans, likaväl själva förlossningen och resterande föräldraskap och jag tycker synd om mannen som inte ens kan vara säker på att få vara med sin nya familjemedlem den första natten.

Nu håller jag tummarna för att jag hamnar i trygga händer och gör det moder jord kräver. Kommer göra sjuihelsike ont, men det lär vara värt smärtan. Köpte ett par byxor i går som en påminnelse om att ett litet mirakel är på g när som helst. Så töntigt gulligt.

Regnig festival.

Where the action is-festival i helgen med rockrävar, popsnören och ett två dagars ihärdigt regnande. Eftersom inga sittplatser erhölls frågade jag snällt vakterna om man kunde få ta med sig en liten klaffpall kommande dag. Blev ett blankt nej, säkerhetsrisk tydligen. Men väktarna tyckte jag skulle blinka lite extra med personalen på handikappsläktaren så att min sambo kunde lämna av mig där, ungefär som på barninlämningen till IKEA:s bollhav. Tackade nej till det generösa erbjudandet och såg i stället till att få en välbehövd benmassage följande dag. Att vara gravid är inget handikapp, men det vore trevligt med en lite mer tillmötesgående omgivning. En sittplats på tuben, undvikandet av hårda armbågar i min maghöjd och en och annan spontan massage från min käresta.

Långledigt.

I veckan tog jag farväl till jobbet och välkomnade i stället en månads semester för att därefter göra karriär som mamma. Hade varit lite mer upplyftande om den här månaden, som praktiskt taget blir min sista som en helt oberoende och självständig individ, bjöd på lite mer sommar än 5 grader och regn.

Har precis gått in i vecka 36, och har 4 veckor kvar av storhetsvansinne. Allt har varit felfritt under mina månader som gravid; inga svullna leder, inga kräkningar, ingen överdriven viktökning. Har helt enkelt varit frisk som en nötkärna och förväntar mig en lika simpel förlossning. Tills nu. För den lilla krabaten i min mage vägrar att vända sig med huvudet neråt och misslyckas man med vändningsförsök så återstår kejsarsnitt eller sätesförlossning med rumpan före. Har ingen lust att genomgå vare sig det första eller andra alternativet.

Nu sätter jag hoppet till en norsk metod - hinkvis med vatten för att med sprängfylld blåsa ligga med rumpan uppåt och huvudet neråt och hoppas på att barnet gör en frivolt. Hoppet ger jag aldrig upp.