Skratt förlänger livet, sägs det. Men det gör andras liv till en ren plåga. Till exempel mitt eget, då jag tvingas lyssna på en kollegas kråkliknande skratt. Att denna skrockar åt något roligt, ironiskt eller intellektuellt är ju relativt okej. Men så är inte fallet. Personen skrattar åt sina egna lustigheter. Exempel: Hon, självklart är det en hon, läser ett långt ord. Upprepar det högt – N a t i o n a l e n c y k l o p e d i v e r k. Och sedan kommer kraxandet. Ha ha ha ha ha ha ha. Så roligt, tänker jag på tvärtom-språket. Samma typ av skämt kör hon, en gång, två gånger, tre gånger. Och så vidare.
I början försökte jag av ren artighet skratta med, men jag gav snabbt upp. Det är ju inte roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar