Ensamhet

Tysta hus i min leda.

Klockan är midnatt. Precis hemkommen från jobbet ställer jag mig och ser ut över mitt medelklassområde. Identiska radhus som vittnar om familjelycka och konstgräs. Jag tänker American dream. Det är tomt så här dags. Barnfamiljerna som huserar sover sedan länge. Jag går in och stänger dörren i samma ögonblick som regnet åter börjar falla. Sätter mig med en flaska vin och skriver. Skriver vad som helst.

Jag sneglar på sängen. Den är obekväm. Jag längtar dit. Kommer att vakna sent i morgon och känna saknaden av kaffet som tog slut i dag. Jag kommer tänka att jag borde ta mig ut på stan. Köpa kaffe. Gå och fika, kanske äta en sen lunch. Sedan kommer jag sitta här och skriva. Få ont i huvudet av kaffebrist. Fundera på om jag ska cykla eller ta bilen. När jag tänkt klart är klockan kvart i fem och det är då dags för mig att ta bilen till jobbet. Där äter jag middag sent. Två killar som jag inte riktigt känner äter vid bordet bredvid. De pratar om saker jag inte bryr mig om. Om nyheter, om musik, om film, om politiker och om redigering. Jag kollar ner i min tidning och tänker att de inte kan se mig om jag är tyst. Så jag är tyst. Jag syns inte. Vi är enamma i rummet och de sitter en meter ifrån mig. Men det gör inget, för jag syns inte längre.

Sedan börjar allt om på nytt och min vinflaska kommer då stå lika orörd som den gör just nu. Barnfamiljerna kommer vakna; åka till jobbet, till dagis och lämna området lika tyst som nu. När jag vaknar är allt som nu. Det här är mitt liv i ett nötskal. Ensam.

För höga förväntningar

Hellre en kille utan hår, än en kärlek som hänger på ett hårstrå.

Förra helgen: Jag jobbar helg, chefen vägrar släppa hem mig tidigare så jag sitter och känner hur klockan tickar. Förväntningarna är höga – jag ska åka hem till Stockholm i kväll. Plöstligt piper mobilen till. Ett mms. Pojkvännen är på skäggfest, det står något men allt jag ser är bilden av en allvarlig Krusty the clown. I pojkvänsformat. Jag känner hur blodet fryser till is och inom mig skriker någon för sitt liv – neeeeeej! Jag gillar hår, har alltid gjort och kommer aldrig gilla kala typer. En känsla av vemod stiger inom mig och jag ringer upp för att surt fråga om det verkligen var nödvändigt att raka av sig håret på fyllan. "Blir du sur för att jag har rakat mig"? frågar Krusty the clown allvarligt.

Jag tänker efter. Inser att jag inte har någon rätt att bestämma över vare sig hans kläder, hud eller hår. Väl hemma klagar jag. Vi pratar. Kramas. Jag blundar. Krusty the clown somnar. Jag ligger sömnlös och gråter tyst. På morgonen är gårdagen allt värre, jag gråter högt nu och halva dagen passerar. Vi kollar på "This is England". Efter att pojkännen rakat av sig clowntofsarna på sidorna är han lik miniskinsen, det känns trösterikt på något sätt. Dagen blir bättre, jag gråter mindre. Pojkvännen åker och köper en svart skjorta till sig. För att göra mig glad. Jag slutar gråta. Vi går ut. Vi berättar historier. Folk skrattar. Jag tittar på min skinhead och ler. Jag minns vem jag är kär i. Det hade visst inget med hår att göra. Jag hade bara för höga förväntningar på det.

Ett gott skratt förkortar livet?

Skratt förlänger livet, sägs det. Men det gör andras liv till en ren plåga. Till exempel mitt eget, då jag tvingas lyssna på en kollegas kråkliknande skratt. Att denna skrockar åt något roligt, ironiskt eller intellektuellt är ju relativt okej. Men så är inte fallet. Personen skrattar åt sina egna lustigheter. Exempel: Hon, självklart är det en hon, läser ett långt ord. Upprepar det högt – N a t i o n a l e n c y k l o p e d i v e r k. Och sedan kommer kraxandet. Ha ha ha ha ha ha ha. Så roligt, tänker jag på tvärtom-språket. Samma typ av skämt kör hon, en gång, två gånger, tre gånger. Och så vidare.

I början försökte jag av ren artighet skratta med, men jag gav snabbt upp. Det är ju inte roligt.