Ensamhet

Tysta hus i min leda.

Klockan är midnatt. Precis hemkommen från jobbet ställer jag mig och ser ut över mitt medelklassområde. Identiska radhus som vittnar om familjelycka och konstgräs. Jag tänker American dream. Det är tomt så här dags. Barnfamiljerna som huserar sover sedan länge. Jag går in och stänger dörren i samma ögonblick som regnet åter börjar falla. Sätter mig med en flaska vin och skriver. Skriver vad som helst.

Jag sneglar på sängen. Den är obekväm. Jag längtar dit. Kommer att vakna sent i morgon och känna saknaden av kaffet som tog slut i dag. Jag kommer tänka att jag borde ta mig ut på stan. Köpa kaffe. Gå och fika, kanske äta en sen lunch. Sedan kommer jag sitta här och skriva. Få ont i huvudet av kaffebrist. Fundera på om jag ska cykla eller ta bilen. När jag tänkt klart är klockan kvart i fem och det är då dags för mig att ta bilen till jobbet. Där äter jag middag sent. Två killar som jag inte riktigt känner äter vid bordet bredvid. De pratar om saker jag inte bryr mig om. Om nyheter, om musik, om film, om politiker och om redigering. Jag kollar ner i min tidning och tänker att de inte kan se mig om jag är tyst. Så jag är tyst. Jag syns inte. Vi är enamma i rummet och de sitter en meter ifrån mig. Men det gör inget, för jag syns inte längre.

Sedan börjar allt om på nytt och min vinflaska kommer då stå lika orörd som den gör just nu. Barnfamiljerna kommer vakna; åka till jobbet, till dagis och lämna området lika tyst som nu. När jag vaknar är allt som nu. Det här är mitt liv i ett nötskal. Ensam.

För höga förväntningar

Hellre en kille utan hår, än en kärlek som hänger på ett hårstrå.

Förra helgen: Jag jobbar helg, chefen vägrar släppa hem mig tidigare så jag sitter och känner hur klockan tickar. Förväntningarna är höga – jag ska åka hem till Stockholm i kväll. Plöstligt piper mobilen till. Ett mms. Pojkvännen är på skäggfest, det står något men allt jag ser är bilden av en allvarlig Krusty the clown. I pojkvänsformat. Jag känner hur blodet fryser till is och inom mig skriker någon för sitt liv – neeeeeej! Jag gillar hår, har alltid gjort och kommer aldrig gilla kala typer. En känsla av vemod stiger inom mig och jag ringer upp för att surt fråga om det verkligen var nödvändigt att raka av sig håret på fyllan. "Blir du sur för att jag har rakat mig"? frågar Krusty the clown allvarligt.

Jag tänker efter. Inser att jag inte har någon rätt att bestämma över vare sig hans kläder, hud eller hår. Väl hemma klagar jag. Vi pratar. Kramas. Jag blundar. Krusty the clown somnar. Jag ligger sömnlös och gråter tyst. På morgonen är gårdagen allt värre, jag gråter högt nu och halva dagen passerar. Vi kollar på "This is England". Efter att pojkännen rakat av sig clowntofsarna på sidorna är han lik miniskinsen, det känns trösterikt på något sätt. Dagen blir bättre, jag gråter mindre. Pojkvännen åker och köper en svart skjorta till sig. För att göra mig glad. Jag slutar gråta. Vi går ut. Vi berättar historier. Folk skrattar. Jag tittar på min skinhead och ler. Jag minns vem jag är kär i. Det hade visst inget med hår att göra. Jag hade bara för höga förväntningar på det.

Ett gott skratt förkortar livet?

Skratt förlänger livet, sägs det. Men det gör andras liv till en ren plåga. Till exempel mitt eget, då jag tvingas lyssna på en kollegas kråkliknande skratt. Att denna skrockar åt något roligt, ironiskt eller intellektuellt är ju relativt okej. Men så är inte fallet. Personen skrattar åt sina egna lustigheter. Exempel: Hon, självklart är det en hon, läser ett långt ord. Upprepar det högt – N a t i o n a l e n c y k l o p e d i v e r k. Och sedan kommer kraxandet. Ha ha ha ha ha ha ha. Så roligt, tänker jag på tvärtom-språket. Samma typ av skämt kör hon, en gång, två gånger, tre gånger. Och så vidare.

I början försökte jag av ren artighet skratta med, men jag gav snabbt upp. Det är ju inte roligt.

Strandliv vs städliv?

Min drömstrand. Fri från människor. Kan bero på att det bakom kameran ligger en stor betongfabrik.

Värmeböljan har ju, som alla vet, legat som ett tjockt duntäcke över oss den senaste tiden. Jag har den stora fördelen att vara ledig under dagens heta timmar, vilket självklart ska utnyttjas. Så här långt har jag inte gjort det, trots en och en halv månad har passerat. Men i dag skulle det bli ändring på det. Har hört att det finns en hel del trevliga stränder och sjöbad här i krokarna. Min plan är att lägga mig och läsa under en ek och ta ett dopp när värmen blir olidlig. Helst på en liten öde skogsstrand. Svensk sommar kan inte bli bättre än så.

Så vad gör jag? Jo, jag brummar iväg med bilen mot ett bestämt mål. Tyvärr är vägen som jag ska svänga vänster på borta (alternativt så kollade jag fel på kartan) så jag fortsätter mot stora Sundbyholm. Om jag inte misstar mig innefattar Sundbyholm både camping, slott och badplats. Ett naturområde utav stora mått. En slags folkfest en solig dag, något jag förtränger.

Parkerar sakteligen min bil bland hundratals andra och börjar ana oråd. Går ut och traskar i riktning bort från barnfamiljer och dyligt i hopp om att ett gömt bad ska ligga mot skogen. På vägen möter jag ett solbränt campingfrälst par och vilsen som jag känner mig frågar jag efter badet. Tillägger att jag aldrig varit här. Daa.

"Mään badet, dä ä ju åt andra hållet. Föölj väägen, så hittar du dä. Det är ett jäääättefint bad dä" svarar den solbrända mannen, med en olokaliserad dialekt, och skrockar lite åt den vilsna stockholmaren.

Jag tackar och tar upp telefonen för att verka lite målmedveten. Lägger ner den igen när jag inser att det inte finns någon att ringa till nu. Traskar vidare längs en gångväg mot ljudet av skrattande barn. Det typiska strandljudet. Kommer fram och tvärstannar. Det är en badplats. Folk i bikini ligger och solar, ungar plaskar i vattnet, någon äter en glass i solen och en annan ligger avslagen och låter sin insmorda hud koka i värmen. Idylliskt. Inom loppet av tre sekunder har jag vänt på klacken och gått tillbaka mot bilen.

När jag stängt bidörren pustar jag ut. Jag är i säkerhet. Gasar upp och åker tilbaka den milslånga väg jag nyss åkt och försöker komma underfund med hur jag tänkte när jag valde att åka till Sundbyholms bad. Stannar spontant till på Ica Maxi och köper hem städredskap för närmare 300 kronor. Jag vet inte riktigt varför jag gör det. Ica Maxi känns i alla fall tryggt. Där är allt som vanligt, som hemma. Sedan kör jag till lägenheten och funderar på min misslyckade badtur. Sneglar på mina ajaxprodukter och min nya sopkvast. Kanske borde städa någon dag, tänker jag.

Rutinerad snigelfart

Bilden ovan illustrerar min arbetsdag. Helt enkelt resultatet av att redigera en landsortstidning. Klockan 17 har jag ställt in mig på jobbet. Klockan 17.15 har vi överlämning, vilket innebär att dagsredaktionen lämpar över det som finns att göra på kvällsredaktionen. Klockan 17.30 konstaterar jag att det inte är mycket att göra i dag och får lägga i snigelväxeln. Klockan 18.00 har jag avsiktligt dragit ut arbetet med en sida och fortsätter med samma sida ytterligare en timme. Klockan 19.00 slänger jag ihop två andra sidor. Klockan 20.00 ringer jag och beställer Thai-mat som jag sedan går och hämtar, betalar och äter upp. Klockan nio röker jag motvilligt en cigarett samtidigt som jag ringer hem till pojkvännen. Vi pratar i trettio sekunder om hur dagen har varit, sedan säger vi "puss och kram, vi hörs senare" eftersom vi helt enkelt inte har gjort något värt att berätta om. Det är rutin.

Klockan 21.30 börjar jag med ett att redigera om sidor en extra gång. Sedan väntar jag på inrikes- och utrikessidor från TT. Mellan klockan 21.00 och 22.00 klickar jag på "uppdatera"-knappen 394 gånger. Ingenting händer, sidan är klar och färdig att gå till tryck. Klockan 22.01 väntar jag på att få gå hem. Frågar om det finns något jag kan göra. Ingen säger något. Jag sitter kvar. Öppnar upp Illsutrator och börjar rita. Klockan 23.25 säger chefen till mig att gå hem. Jag sitter kvar en halvtimme och fixar blomman som tjejen håller i. Klockan 23.55 stänger jag ner datorn och tackar för mig. Jag anser att jag har gjort ett bra jobb i kväll.

Klockan 00.05 kommer jag hem och ringer pojkvännen. Pratar i trettiofem sekunder om morgondagen. Han ska arbeta. Jag ska arbeta. Vi säger "godnatt, vi hörs i morgon, puss".

Klockan 00.38 har jag skrivit det här. Laddat upp min teckning och konstaterat att jag i dag varit synonym med ordet ineffektiv. Antingen det eller understimulerad.

Balkongliv

Har alltid varit av den åsikten att har man en balkong ska man utnyttja den. Specielt i Stockholm. Nu bor jag inte i Stockholm vidare ofta, men så fort jag har chansen där sitter jag på min fina lilla kvadratiska uteplats som jag dekorerat med klätterväxer, rosor och pellagonier. Här i Eskilstuna har jag en stor balkong högst upp i ett hyreshus. Eftersom lägenheten är temporär tänkte jag skippa blomsterarrangemanget, men jag gjorde det jag kunde – två stora plastmattor från Indiska.

I en månad har jag planerat att utnyttja balkongen. Få lite solrutin. Och nu när värmeböljan är här kan det ju inte bli bättre. Så vad gör jag? Jo, jag går upp alldeles för sent varje dag. Vaknar vid tolv då balkongen är som en kokande fonduegryta och försöker förgäves gå ut och få lite solbränna. Eftersom jag inte är den tåliga typen smiter jag dock in redan efter fem minuter. Går och duschar, surfar, leker med mobilen, läser tidningen som jag visserligen läste kvällen innan då jag redigerade den. Sedan gör jag ett nytt försök. Går ut, går in, och så vidare. Efter fem timmar är mina ben fortfarande lika vita som i vintras.

Om en timme är det dags att gå till jobbet. Jag överväger att göra ett nytt försök med balkongen i morgon. Kanske kan det bli 35:e gången gillt?

Elin och sitt alter ego – säsong 2

Det som har varit har varit. Gjort är gjort. Och nu är jag här. I den stora skara av nyutexaminerade akademiker som filar på ansökningar dagarna i ända. Positivt är att jag är utbildad textskribent och bör därför ha ett bra utgångsläge för ansökningsbreven. Negativt är att samtliga konkurrenter är proffs på samma sak. Plus minus noll, skulle jag tro.

Men trots en gnutta oro över framtiden känns det riktigt härligt. Det känns som att jag står redo på startlinjen och bara väntar på att pistolen ska ljuda så jag kan sätta fart. Springa, jobba, leva. Skaffa barn, familj, hus och hund. Ja, jag ser fram emot den här tiden. Jag väntar, längtar, skriver lite ansökningar knegar på mitt vikariat på en landsortstidning, väntar, hyperventilerar och tar sats för att springa fortare än någon annan. Snabbare än blixten. Problemet är att ingen tycks hålla i den pistol som ska få mina fötter att rotera. Jag står still. Väntar. Väntar och väntar. Och väntar. Det är det som är haken med "den andra eran", det vill säga då man närmar sig åren för karriär och familj. Ingen skjuter startskottet förutom man själv. Det är upp till mig att sätta fart. Att skicka de ansökningar jag har skrivit. Att välja var jag vill bo och med vem. Vill jag ha barn? När? Nu? Nä, då får jag ju sluta gå på krogen. Men å andra sidan...

En sak är dock säker – mitt i all beslutsångest, är det något som förändras. Jag är på väg in i fas två. Vissa kallar det för att växa upp. Andra kallar det för att mogna. Jag kallar det för del 2. Och det känns inte vidare skrämmande.