Oj, vad jag är usel...

... på att göra saker regelbundet. Men vad fan, just nu känner jag för att skriva så då gör jag det. Att jag på grund av tre månaders uppehåll mellan inläggen förlorar de tre återkommande läsare jag har haft är förvisso lite trist. Men man ska göra saker för sin egen skull, inte för andras. Eller vad sa jag nu? Det där var inte vidare solidariskt, ett av flera ord som har präglat den senaste veckans tillvaro i Sverige. Det har varit val, sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och högeralliansen ser ut att behålla sin plats i regeringen, dock en minoritetsregering den här gången.

Själv har jag som så många andra varit förvånad, arg och ledsen över att vi har så många förvirrade rasister i landet, för det är vad man måste vara för att rösta på SD. Förvirrad och rasist. Men jag är också lika förvånad över det odemokratiska samhälle vi visat oss leva i. Dagarna efter valet kände jag mig uppriktigt illa bemött av att säga att jag är liberal och har röstat därefter. På Facebook har det startats små minipolitiska kampanjer där ens vänner skriver saker som "alla som röstar på folkpartiet är rasister", "röstar man på alliansen kan man ta bort mig som vän", och så vidare. Det gör mig förbannad och ledsen. För jag är samma individ och vän, oavsett vad jag röstar på. Såvida jag inte har röstat på ett parti där det sitter fd nasister, då skulle även jag säga upp kontakten med mig själv. (Det går liksom inte ihop med mänskliga rättigheter och allas lika värde).

Jag stödjer inte allt som alliansen vill; jag tycker sjukförsäkringen borde ses över så att färre kommer i kläm, jag tycker folkpartiet – de liberala – har irrat bort sig i krav på burkaförbud och språkkunskaper och jag tycker att FRA-lagen (som förvisso har Thomas Bodström (S)som initiativtagare långt före alliansens tid) ska rivas upp. Därutöver vill jag att hela EU ska öppna gränserna och börja ta till vara den kompetens som varje människa besitter, men jag inser att detta är en framtidsdröm som i dagens främlingsfietliga samhälle kan möta ett visst motstånd.

Hur som helst, att jag har ideal som matchar ett liberalt samhälle (nej, jag röstade inte på folkpartiet på grund av att de under åtta år fokuserat på fel områden) innebär inte att jag är ond. Jag är övertygad om att individen bör ta ett större ansvar – för sig själv och för andra. Jag tycker att småföretag bidrar till ett öppnare samhälle och jag tror på konkurrens. Statens uppgift är, enligt mina ideal, att främja och göra det lättare för små företag så att dessa inte riskeras att konkurreras ut av multinationella jättar. Statens uppgift, enligt mina ideal, är således inte att själv agera jätten i form av monopolägare. Statens uppgift är också tillhandahålla grundläggande trygghet i samhället i form av sjukvård, skola och omsorg – vilket den gör oavsett om den är blå eller röd. Därför står jag fast vid idealen och röstade enligt min liberala övertygelse.

Så snälla röd-gröna. Slåss inte mot mig som individ. Vi tror på olika medel men i många fall har vi samma mål. Jag vill också leva i ett bättre samhälle, men ett samhälle där jag har större möjlighet att påverka min egen situation. Jag värnar en hållbar utveckling och tror på bra lösningar för miljön, men jag tror inte att miljöpartiet ensamt har dessa. Fortsätt att diskutera och försök påverka, men säg inte upp vänskapen för då förlorar vi debatten. Fnys inte åt mig och säg att det är alliansen som skapat främlingsfientlighet utan att argumentera för det. Säg vad ni tycker, och säg varför så ska jag också våga säga mitt.


Ps. Detta var antagligen mitt enda politiska inlägg i den här f.d morsabloggen, men jag hade som sagt ett behov av att skriva och hade jag inte skrivit det här hade jag inte skrivit det alls.

Ps2. Titta på Lena Sundströms dokumentär "Dom kallas rasister" (tv4, 2010) ifall du vill försöka förstå varför man röstar på SD. Mycket bra upplägg och frågor som får lika idiotiska svar som man kan förvänta sig.