Förra söndagen, alltså för närmare 2 veckor sedan, började magen dra ihop sig och jag tänkte "nu är det dags, i natt kommer bebben". Packade klart den magiska väskan med bb-prylar, laddade ipoden och försökte slappna av. Skickade sms till föräldrarna, 'det är dags nu', skrev jag. Efter att ha varit vaken in på småtimmarna lyckades jag somna för måndagsmorgonen kom till sist. Alt jag känt föregående kväll var som bortblåst och jag var tillbaka på ruta ett, den förväntade bebisankomsten byttes ut mot en pinsam insikt om att jag hade haft fel. Jag skämdes.
Tolv dagar senare har jag förvisso slutat skämmas, men likväl somnat med någon känsla av att vara på g, men vaknat tomhänt. Det börjar bli frustrerande. Nu är jag inne på min 10:e månad som gravid. Är en liten elefant. Försökt att peppa mig själv till max; gått ut, dansat, promenerat, vilat, badat, sovit och tänkt. Men när varje morgon är lik den förra, fylld av besvikelse och hopplöshet börjar jag nu äntligen att klaga. För visst fan kan man få vara besviken när man gång på gång inser att barnet inte hittar ut. Jag må låta pessimistisk, men jag är fast övertygad om att jag kommer vara gravid resten av livet. Kommer ha en 35-åring i magen. Bebben kommer inte nu. If ever.