Konstruktiv kritik?

Min kära sambo, angående min renoveringsinsats:
"Jag klagar inte, jag säger bara att det inte blev så bra".

Ibland är det roligt att renovera, ibland är det mindre skoj.

Samtal med en 15-månaders.

Jag: Ester, vad säger hunden?
Ester: ofh ofh
Jag: Vad säger tuppen?
Ester: kakaka
Jag: Vad säger lejonet då? 
Ester: arghhhhhh
Pappa: Ester, vad säger mamma när hon dricker kaffe?
Ester: stttllluuuurrrrrrp (surplar)

Jag: Ester, vad säger pappa när han äter?
Ester: tatatata (smaskar)
Pappan: Vad säger mamma när hon äter?
Ester: tata...
Jag:  Vad säger pappa när han skiter?
Ester: iiiiiiiiiiiieeeeiiiiiiiii... (tar i och blir röd i ansiktet)

Man kan lära barn det mesta...

Renoverar!

En två ska bli en trea! Tiden räcker knappt till just nu, men anledningarna till det är många. Håller på och totalrenoverar vår lya. En två ska maximeras till en trea. Har slagit ut en stor del av hallen för att få plats med kontor och förvaring, samtidigt som köket delas av för att göra rum för ett barnrum. Tack och lov att man har en kompetent far som vet hur ett bygge går till. Vill helst att allt ska vara klart ikväll, men inser att det här kan pågå ett par veckor till.

Nu är hallen så gott som grundad, väggar är borta och det som är kvar är grundat med spackel. I köket har vi fått upp reglar, för att under morgondagen förhoppningsvis få till isolering och väggar. Puh. Jag är tapetserings- och målningsansvarig. Valet står mellan tre boråstapeter till köket, men problemet är att den jag helst vill ha är jag inte ensam om (bilden överst, Hanna Wernings "kvitter"). Våra bekanta har samma tapet i sitt kök. Är det ok att kopiera bekantas hem? Nja, vissa tar det säkert som en komplimang, men andra kanske ser det som ett övertramp. Måste nog konfrontera våra vänner.

Oj, vad jag är usel...

... på att göra saker regelbundet. Men vad fan, just nu känner jag för att skriva så då gör jag det. Att jag på grund av tre månaders uppehåll mellan inläggen förlorar de tre återkommande läsare jag har haft är förvisso lite trist. Men man ska göra saker för sin egen skull, inte för andras. Eller vad sa jag nu? Det där var inte vidare solidariskt, ett av flera ord som har präglat den senaste veckans tillvaro i Sverige. Det har varit val, sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och högeralliansen ser ut att behålla sin plats i regeringen, dock en minoritetsregering den här gången.

Själv har jag som så många andra varit förvånad, arg och ledsen över att vi har så många förvirrade rasister i landet, för det är vad man måste vara för att rösta på SD. Förvirrad och rasist. Men jag är också lika förvånad över det odemokratiska samhälle vi visat oss leva i. Dagarna efter valet kände jag mig uppriktigt illa bemött av att säga att jag är liberal och har röstat därefter. På Facebook har det startats små minipolitiska kampanjer där ens vänner skriver saker som "alla som röstar på folkpartiet är rasister", "röstar man på alliansen kan man ta bort mig som vän", och så vidare. Det gör mig förbannad och ledsen. För jag är samma individ och vän, oavsett vad jag röstar på. Såvida jag inte har röstat på ett parti där det sitter fd nasister, då skulle även jag säga upp kontakten med mig själv. (Det går liksom inte ihop med mänskliga rättigheter och allas lika värde).

Jag stödjer inte allt som alliansen vill; jag tycker sjukförsäkringen borde ses över så att färre kommer i kläm, jag tycker folkpartiet – de liberala – har irrat bort sig i krav på burkaförbud och språkkunskaper och jag tycker att FRA-lagen (som förvisso har Thomas Bodström (S)som initiativtagare långt före alliansens tid) ska rivas upp. Därutöver vill jag att hela EU ska öppna gränserna och börja ta till vara den kompetens som varje människa besitter, men jag inser att detta är en framtidsdröm som i dagens främlingsfietliga samhälle kan möta ett visst motstånd.

Hur som helst, att jag har ideal som matchar ett liberalt samhälle (nej, jag röstade inte på folkpartiet på grund av att de under åtta år fokuserat på fel områden) innebär inte att jag är ond. Jag är övertygad om att individen bör ta ett större ansvar – för sig själv och för andra. Jag tycker att småföretag bidrar till ett öppnare samhälle och jag tror på konkurrens. Statens uppgift är, enligt mina ideal, att främja och göra det lättare för små företag så att dessa inte riskeras att konkurreras ut av multinationella jättar. Statens uppgift, enligt mina ideal, är således inte att själv agera jätten i form av monopolägare. Statens uppgift är också tillhandahålla grundläggande trygghet i samhället i form av sjukvård, skola och omsorg – vilket den gör oavsett om den är blå eller röd. Därför står jag fast vid idealen och röstade enligt min liberala övertygelse.

Så snälla röd-gröna. Slåss inte mot mig som individ. Vi tror på olika medel men i många fall har vi samma mål. Jag vill också leva i ett bättre samhälle, men ett samhälle där jag har större möjlighet att påverka min egen situation. Jag värnar en hållbar utveckling och tror på bra lösningar för miljön, men jag tror inte att miljöpartiet ensamt har dessa. Fortsätt att diskutera och försök påverka, men säg inte upp vänskapen för då förlorar vi debatten. Fnys inte åt mig och säg att det är alliansen som skapat främlingsfientlighet utan att argumentera för det. Säg vad ni tycker, och säg varför så ska jag också våga säga mitt.


Ps. Detta var antagligen mitt enda politiska inlägg i den här f.d morsabloggen, men jag hade som sagt ett behov av att skriva och hade jag inte skrivit det här hade jag inte skrivit det alls.

Ps2. Titta på Lena Sundströms dokumentär "Dom kallas rasister" (tv4, 2010) ifall du vill försöka förstå varför man röstar på SD. Mycket bra upplägg och frågor som får lika idiotiska svar som man kan förvänta sig.

Bröllopsyra

Bröllopsyra. Kungabröllop närmar sig och själv var jag på ett fantastiskt fint bröllop i helgen. Har aldrig drömt om att ingå en livslång kärlekspakt, men efter i lördags så börjar jag allvarligt fundera på om man inte ska ta och slå till. Bjuda på gott käk, frikostigt med dricka och säga I do, I do. Ett småskaligt bröllop i goda vänners lag, fina tal och en jävla massa kärlek.

Det skulle väl inte vara så tokigt? Förstår inte riktigt varför fossingarna känns så kalla bara.

Flerstjärnig hemmakarl

Ester har en helt kompetent pappa. Väldigt kompetent. I dag bytte vi föräldraledighet och jag hade förväntat mig tårar, skrik och oreda här hemma – om inte av Ester så av honom själv. Men tji fick jag då jag möttes av en solskensunge i hissen till arbetsplatsen när vi skulle byta av (vi jobbar båda deltid ett par veckor framöver). Inte ens ett tjurigt pip hade hon gett ifrån sig under hela dagen och jag tvingades motvilligt erkänna att jag har överskattat min egen suveränitet. Väl hemma var disken fixad, sängen bäddad och hemmet mer eller mindre skinande rent. Min tidigare datoriserande kille hade tydligen förvandlats till en duktig huskarl på mindre än ett par timmar. Nu har min kära dock lagt ribban högt och jag kommer förvänta mig dukat bord och tre-rätters så fort han går över till heltidspappa. Dessutom räknar jag med att han tar tag i målning och renovering av hallen när jag drar in stålarna. Det här kan bli njutbart...

Det går bra nu

Nu är det över! Min både älskade och jobbiga mammaledighet, men mest älskade. I förra veckan fick jag nys om ett jobb. Med lite hjälp tog jag mig in på en första intervju och gick vidare till ytterligare en utfrågning den här veckan. Fick strax efteråt ett "tack, men nej tack" för att en dag senare höra att företaget ångrat sig och gått med på mina villkor om att jobba deltid i tre veckor. Så nu kör vi. Ester ska lära sig hänga med pappa och jag ska lära mig att gå hemifrån. Har fyra dagars träning framför mig då det blir till att strypa amningen dagtid och lämna hemmet. I dag misslyckades jag katastrofalt och har redan kl: 12.30 ammat Ester tre gånger, mer än vad jag brukar amma under ett helt dygn. Tar ett djupt andetag och laddar inför morgondagen i stället.

Och jobbet? Webbredaktör, en visstidsanställning som konsult med goda möjligheter till fortsatt tjänst på statlig myndighet. Dessutom fick jag en större beställning i mitt eget privata företag som jag driver vid sidan av, inte helt fel med lite extra inkomst för en som gått på lägsta nivå i mammapeng. Wihii!

Dyr i drift

Det kostar att ha barn. Men mat, blöjor och kläder är en ringa kostnad jämfört med antal trasiga föremål.

Ester har pajat följande:
• Mobiltelefon (blötlagt i saliv)
• Böcker (äter upp dem)
• Laddare till MacBook (ny 800 kronor)
• Kylskåp (fakturan för att laga kommer landa på cirka 5000 kronor)

Härlig nota med andra ord. Men det är hon värd, vår Ester... :)

Rutinerat.

I dag fyller Ester åtta månader och dagen till ära tänkte jag börja med rutiner. Vi ska bli mer konsekventa med läggningsrutiner i form av sång, pyjamasbyte och tandborstning. Och så tänkte jag sluta nattamma, en kämpig tid för både barn och förälder. Dessutom gick jag och köpte mig själv ett träningskit i dag. Här ska börja springas! Främsta anledningen till att jag vill snöra löparskorna är egentligen för att komma ifrån min älskade, extremt mammiga tjej några minuter i veckan. Lite välbehövd egentid, helt enkelt. Så vad händer? Jo, Ester börjar spy. Hej vilt, utan stopp. Åtta månader och första kräksjukan slår till samma dag som våra nya, bättre rutiner skulle börja. Stackars Ester får som hon vill – ammas dag som natt samtidigt som morsans nya träningskit förblir oanvänt ännu ett par veckor. Eller månader. Det kommer säkert en tid när egentid och sömn inte är så mycket värt, men just nu så känns den tiden väldigt, väldigt avlägsen.

Plaska, plaska

I dag har vi babysimmat. Plaskat runt i en liten ljummen pool och sjungit barnlåtar med påtagligt fantasilösa texter. 8 gånger för 1500 kronor. Dyrt, tycker vi. Men roligt tycker Ester. Hon praktiskt taget skrattar, och plaskar, sig genom varje sektion. Efter tre kurser är tanken att bebisarna ska kunna hoppa i från ena sidan, simma under ytan och över till andra sidan för att där klättra upp på torra land. Otroligt, men sant. För 1500 spänn skulle man kunna bada betydligt flådigare, men det är en trevlig familjedag. Vi badar, går på stan, fikar och myser. Precis så där idylliskt som man hoppades på att "skaffa-barn"-tiden skulle vara. Och är den det åtminstone en gång i veckan så är det lätt värt att betala för. Får vi dessutom en elitsimmare på köpet är priset plötsligt lågt. Fjärilsim till sommaren kanske?

Ester blev Ester när Elin blev till.

I dag är det min bemärkelsedag. 26 år, och har hunnit med bra mycket mer vuxenprylar än jag skulle tippat på att göra för ett par år sedan. Är ju för tusan morsa. Eller moder, om man så föredrar. Dagarna rullar förbi innan man hinner blinka och jag antar att det är så det kommer att vara resterande år. För exakt ett år sedan käkade jag crêpes med min kära på fyra knop. Det gjorde även en pappa och hans dotter på cirka tio år. Invid flickans tallrik låg en anteckningsbok där hon med barnsligt utsmyckad handstil hade skrivit "Esters dektektivbyrå". När jag och sambon skålat och dinerat traskade vi ut i kylan och tänkte båda på samma sak utan att veta om det. Ester, Esters dektektivbyrå... Bättre än Kerstin, bättre än Greta. Ja, bättre än Märta. Så skulle det bli. Det var alltså i dag, för ett år sedan, som vår Ester blev just Ester.

Foto: Jane M Sawyer, morgueFile.com

Pinsamt, Elin, pinsamt.

Min sambo tyckte min video var töntig. Det var halvt avsiktligt, allt blir töntigt med lite ljudeffekter. Men mest var det tänkt som en fin liten sekvens av vårt gemensamma barn som just lärt sig att krypa. Kommentaren löd: "Nä, vad pinsamt! Har du lagt upp det här så att alla kan se, så töntigt". Om följande diskussion skulle gällt huruvida det är rätt eller fel att lägga ut bilder/filmer av någon som inte kan bestämma själv över saken skulle jag kunna godta det hela. Men nu gällde det min egen "töntighet". Och ja. Jag är töntig. Ibland rentav pinsam. Som morsa måste man vara det för att ha en chans att kompensera för allt allvar och alla vuxenpoäng man dragit på sig. Och kära, älskade man. Som nybliven farsa borde du också prova. Spexa loss, skoja och bjud på dig själv. Ofta blir det mer roligt än pinsamt.

Titta, hon kryper!

Ester började krypa (framåt) i går. Och jag filmade. Inte den första, men väl den andra krypningen i hennes lilla liv. Och i brist på annat editerade jag filmen så att min egen mammiga "heja"-röst försvann och ersattes med lite Depeche. Passande, tycker jag. Roligt, tycker Ester.

Gräddigt!

Fettisdagen och som den bullmorsa jag blivit bakade jag självklart egna. När sambon fått i sig sin tackade han och sade att den var bra mycket godare än de andra två som han ätit tidigare på jobbet. Fettisdagen = svullodagen. Gott, det må jag säga. Men när resterande 12 bullar är uppätna lär 'gott' vara ett förbrukat adjektiv. Och sambon och jag kommer ha blivit två tjocksmockar.

Frukostsamtal

Frukost med en 6-månaders:

Ester (skriker gällt): "Aiihhhhiiiiiiiiii"
Jag: "Vännen, ska du ha inte äta lite i stället för att sitta och skrika så där".
Ester (ser ledsen/arg ut): "Näääääeeeeeeeiiiiiiiii"
Jag: "Nej, nej, du behöver inte äta om du inte vill".
Ester (glad igen): "Ha ha ha ha ha" (med teatralisk whiskyröst, något hon börjat med nyligen)
Jag (råkar skratta till lite): "Du är bra söt du".
Ester (fortfarande gällt): "Aaaiiihhhiiiiiiiiiiiiii".
Jag: "Nej men Ester. Så där kan man ju inte hålla på vid matbordet".
Whisky-Ester: "Ha ha ha ha ha ha ha".
Jag (håller mig för skratt): "Lite gröt?"
Ester (vänder sig om och ropar): "Aiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!"
Jag (lite mer bestämt): "Nej! Nu är det bra Ester."
Ester (ignorerar): "Aiiiihhhhhhhhhhhiiiiiiiiiiihhhhhhhiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhiiiiiii. Aaaaaaaaaaaiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhaaaaaaaiiiiiii."
Jag: "Aiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhiiiiiiiiiiii."
Ester: ... (tyst och chockerad)
Ester (vrider ansiktet i en gråtgrimas): "buhuhuuuuuuu..."
Jag (skamsen och tar upp och tröstar): "Förlåt, gumman. Men det är ju så du låter. Jag skulle ju bara härma".

Språkskoj

Traskade runt i kylan på söder idag och fick mig ett gott skratt, gånger två. Särskrivningar kan man inte få nog av, inte heller av mindre lyckad PR.

Äntligen! Ett ställe som utför säljning och inte bara skyltar med prylar.

Kom och ät på vår nya restaurang! Eller förresten, gör det inte.

Vänligt, kära SL

Häromdagen stod jag och väntade på bussen i Årsta och lyssnade på två män med starkt södertugg. De skulle stoppa in mynt i biljettautomaten och ojade sig över att man inte får tillbaka växelpengar. Ren stöld, menade männen. Jag lyssnade och tänkte inte så värst på det, men sedan förstod jag. SL stjäl pengar. 2 kronor är inte mycket för en person, men när någon får 2 kr av, säg fem miljoner människor blir det rätt mycket pengar. (Fem miljoner är baserat på att vi 2009 hade cirka 9 miljoner hotellövernattningar i stan, och kanske tar drygt hälften av dem en tur med SL. Kanske.) Inte är det okej att ett företag gör så? Och speciellt inte ett företag som har monopol på Stockholmstrafiken, statligt finansierat till hälften. Vad redovisar SL egentligen det överskottet som? Sägas bör att jag själv inte har kontrollerat automaterna, men jag ser ingen anledning till att de två männen (som inte såg ut att ha många mynt till övers) skulle hitta på, bara för att. Men jag ska ge mig iväg någon dag och kontrollera det hela. Hur som helst, det finns även bekräftad anledning att vara arg på SL:

1. Dess obarmhärtiga busschaufförer som i snöyra vid skanstull kan stå still vid busshållsplatsen och vänta i cirka en minut eller mer på grönt ljus. Klockan nio på kvällen och med dörrarna stängda. Samtidigt står en mamma ute i blåsten med sin barnvagn och trycker på knappen, vinkar och ropar för att få komma på. Men icke. Bussen står kvar, väntar på grönt, får det till sist och rullar bort från den förnedrade mamman. Femton minuter tickar vidare innan nästa buss ger sig till känna.

2. SL:s galna förare, som i värre snöoväder än någonsin kör så både gamla och unga ramlar och gör sig illa, klämmer fast barnvagnar i dörrar och stressar tills svetten rinner i skräck hos passagerarna. Kanske en bonus till alla de chaufförer som kanske inte kommer i utsatt tid, men anpassar körförmågan till vägunderlag och gör resan bekväm för de som redan är på?

Barnbesatt

Så var man visst en sådan. Ni vet, en typisk nutida förälder som mer eller mindre identifierar sig med sin unge. Man pratar bajskonsistens vid middagar, fotar och lägger upp bilder på facebook, bloggar, shoppar kläder endast i miniformat, står och länsar barnmatshyllan på konsum, googlar på allt från förstoppning och feber till vagnar och gåstolar. Och sedan pratar man. Om amning, om välling, om gröt, om kladd, om sömn, om skrik, om gråt, om skratt, om tänder, om hår, om skorv, om första tiden, om krypning, om puréer, om leksaker. Om en hel del, med andra ord. I början tyckte jag att man blir lite (läs extremt) självupptagen av att bli mamma, men nu är jag nog helt enkelt "barnupptagen". Har en känsla av att det är ett bestående tillstånd i cirka 18 år, så för att överleva bör jag illa kvickt åtminstone lägga ner avföringsdiskussionerna. Så intressant kan det ändå inte vara.

Skrämmande tillväxt

December blev till januari, och januari är på väg att ta slut. Mitt mål, att uppdatera bloggen mer än sällan, gick rakt i stupet. Men jag får väl sätta upp nya mål inför nya året.

Vad har hänt sedan 3:e december? Jo, massor. Ester döptes. Fint. Därefter var det jul. Åkte till landet med min sida av familjen vilket var oerhört skönt. Och så hände det som hände. Ester blev stor. Hon lärde sig, redan innan hon fyllde fem månader, att sitta utan stöd, stå med lite hjälp och traska runt på sina små fossingar. Därutöver var hon överlycklig när vi ropade tittut i samband med att hon drog en filt upp och ner över ansiktet. Men lika snabbt som hon lär sig tröttnar hon, så pass att jag tror hon lider av åkomman progeri som gör att kroppen åldras i förtid, fast i det här fallet även sinnet. Det går ju så in i helvete fort! Nu står hon bredvid mig och svajar på alla fyra i en fånigt söt kanindräkt. I tid med nästa inlägg är det med all säkerhet en kanin som själv skuttar omkring på sina små trampdynor. Storslaget för en drygt 5-månaders.