Flaskpost

Det här har visst blivit en mammablogg. Hade jag varit pappa så önskar jag att min blogg hade sett ut som Alex Schulmans, i alla fall de inlägg då han skriver i dialogform med sin dotter Charlie. Eller där han berättar vad Charlie tänker. Men jag är inte Alex Schulman och jag är inte pappa. Som mamma uppdaterar jag bloggen lika ofta som jag gjorde som företagssam singel, det vill säga sällan. Dessutom vill jag inte härmas, så jag får köra mitt eget race.

Ester och jag har hittat rutin nu. Så pass mycket att vi ska låta pappa börja mata med flaska då och då. Förhoppningen är att jag ska kunna gå iväg ett par timmar utan att vara disträ och fundera över om pappa kommer att vara vid liv när jag kommer tillbaka. Ester är stark, hon klarar sig. Det är faktiskt hennes stackars pappa jag är orolig för. Så stor och hjälplös. Men med flaska i beredskap kan även han bli stor och trygg, en klippa som Ester kan förlita sig på. Så länge det är rätt flaska vill säga. Förra helgen tog jag en svamptur och lämnade Ester hos sin pappa som hade en mjölkflaska redo. Mums, tänkte nog Ester. Men när mjölken forsade in i munnen, utan minsta ansträngning, såg hon på sin far och brast ut i skratt. Pappa kunde inget annat än att göra detsamma. Så där skrattade de två ihop, och mjölken rann ner för hennes kind och försvann.

Viljestark!

Vår dotter har inte kolik. Hon har däremot en otroligt stark personlighet. När hon skrattar så är det högt och intensivt. När hon gråter är det på samma sätt, med en underläpp som putar ända ner till hakan. Och när Ester skriker, ja då skriker hon tills vi överväger öronproppar.

Hon är dessutom lite brådmogen, vår Ester. Hon äter så att tillväxtkurvan inte längre är en kurva utan rak som kaknästornet. Och hon har börjat prata. Hon kan säga nä, yeah, eäh, ii och wiii. Ibland låter hon som en gammal låneapparat på biblioteket, så som de lät innan it-eran.

Men idag, inte ens sju veckor gammal, gjorde hon sitt största genombrott. Hon lärde sig ordet motorik. M O T O R I K. Jag hörde henne uttala det felfritt, men framförallt har jag bildbevis på att hon förstår innebörden. Det hela började med att Ester fick sitt babygym i går. Då nöjde hon sig med att ropa lite på sin egen spegelbild. I dag var det således dags för hårdträningen. Efter att Mamma Pedagog visade att en leksak lät när man skakade på den, tog Ester sitt förnuft till fånga. Hon befallde vänsterhanden att visa vad den gick för. Och vänsterhanden svarade med att slå och dra i leksaken tills mamma hade fått de foton hon ville ha. En kvarts hårdträning.

I morgon ska vi träna Esters höger. Därefter blir det garanterat potträning. Hon har viljan i sig.

Skrikfabrik.

Igår skrek Ester så att hon nästan tappade rösten. Först grät hon i någon timme, sedan sov hon ett par minuter. Efter lite amningsförsök så satte hon igång och skrek. Högre och högre tills hon verkligen gallskrek. Vi sjöng, dansade, pratade, kramade, pussade, gungade, vaggade, rapade, låg på mage, på rygg, låg upprätt. Ingenting hjälpte. Hade hon brutit benet? Eller var det magen nu igen? Är det hennes skena som skaver? Ester fortsatte skrika. Hon skrek och skrek i världens längsta timma.
Med händerna hårt knutna som små boxningsvantar blev hon till sist så trött att hon fann sig tillrätta vid sitt favvobröst och slumrade in. Kvar satt jag; chockerad och orolig. Har vår lilla Ester fått kolik mån tro?