Mother to be.

Jag ska bli mamma. Eller morsa, eller vilket smeknamn som nu kommer gälla när den lilla krabaten hamnar i tonåren. Hur som helst ska det inte längre vara bara jag. Utan jag, sambo och barn. Mamma, pappa, barn. Ska bli grymt. Och skitläskigt. Men nu är det bara att sadla om till husfru.

Not. Jag ska jobba. Så jag sökte jobb. Av 400 sökande tog jag mig till intervju i veckan. Drömtjänsten som är skräddarsydd för mig. Gudarna dansade med mig efter den första intervjun, den gick ju bra. Dag två var det bara jag kvar. Och jag skulle få träffa vd:n på andra intervjun. Tog ut vinsten i förskott och gick på intervjun oförberedd på att jag strax skulle förvandlas till en marshmallow nedkastad i skärselden. Söndergrillad. Smält. Uppäten.

Men på något sätt lyckades den smälta marshmallowsen ändå stå för vad hon anser vara värt mest – upprikitgthet. Så jag lade korten på bordet och sade att jag var gravid (dock att min sambo ska ta den längsta ledigheten och att jag kommer kunna jobba deltid hemifrån även den korta tid när jag är mammaledig). Är i femte månaden och magen har precis börjat synas. Jag kanske hade kunnat dölja det en vecka eller två, men sedan hade jag ändå varit tvungen att berätta.

Och så nu. När de plötsligt ringde in en bunt nya sökanden får jag fundera på hur mycket min uppriktighet egentligen är värd. Var det min biologiska defekt, det vill säga att vara barnafödande kvinna, som fick dem att tänka om? Eller var det helt enkelt så att jag gjorde dåligt ifrån mig på intervjun? Jag räknar med att jobbet går till någon annan, det känns lättare så. Men jag kommer aldrig att kunna räkna med något uppriktigt svar ifall de valde bort mig på grund av att jag är gravid. För det är olagligt. Men att ljuga, det kommer vem som helst undan med. Iallafall om man är ett företag eller en man.

Mest av allt är jag nog arg på mig själv. För att jag värderar ärlighet och uppriktighet. För att jag tror gott om folk. Och för att jag inte höll tyst.

The beauty of writing.

Ibland undrar jag vad jag gjorde förr i tiden, innan dessa självutlämnande bloggar hade kommit till. Vad gjorde jag när jag blev så uttråkad att jag bara kände för att skriva. Så minns jag. Dagböcker.

Fast jag hade egentligen förträngt dem tills en dag rätt nyligen då mina föräldrar sålde mitt barndomsslott och lämnande över en flyttkartong full med minnen. Från den allra första rosa som jag fick strax innan jag åkte till Amerika. Jag var sex, blond och naiv. Till den allra sista i grönt som jag bar med mig hela vägen genom gymnasiet. Men den jag läste från pärm till präm, samma dag då flyttlådan kom, var den tjocka boken i svart och vitt. Jag var 15, blond och naiv. Tills jag blev 16, blond och besviken.

Så därför skriver jag nu igen. För att jag äntligen minns varför jag gjorde det förr. Och även om jag aldrig nånsin kommer drabbas av samma svarta ångest som fyllde dagboken från högstadiet, så finns behovet av dåtiden någonstans alltid kvar. När framtiden känns avlägsen och nuet meningslöst behöver man bara bläddra tillbaka några sidor för att inse att man har vuxit och vunnit. Så därför ska jag äntligen börja skriva igen.

PS! Gamla dagböcker kommer innehålla störande moment. Som när man får det bevisat att man använt slang och uttryck man aldrig skulle ta i sin mun. Abu. Fett. Etcetera.